Det är aldrig omständigheterna som är problemet, utan våra tankar om omständigheterna.
Låt oss ta ett exempel på hur man kan missuppfatta sina tankar och hur det kan påverka en.
Anta att din bil går sönder och du lyckas köra ut vid vägkanten. När du står där och tittar under huven utan att ha en aning om vad du ska göra, hör du två personer i en pickup som ropar något när de kör förbi. Du hör inte exakt vad de säger, men du tror att du kan urskilja orden "rätt åt dig, din jävel". Du reagerar med avsky och ilska. "Vilka idioter", tänker du. "Hoppas att de råkar ut för en olycka". Dina blixtsnabba tankar gör dig ännu mer frustrerad än tidigare och det slutar med att hela eftermiddagen blir förstörd. Flera timmar senare är du fortfarande arg, långt efter det att bärgningsbilen har kört dig till en verkstad. Varannan minut kommer du att tänka på de idioterna, och så fort du tänker på dem blir du arg. När du kommer fram till jobbet snäser du åt chefen, som bara var bekymrad över att du var sen.
Här är poängen med hela historien: du missförstod männen i bilen. Vad de egentligen sa var: "oroa dig inte, vi ringer en bärgningsbil". För det första hade de inga som helst elaka avsikter, och för det andra körde de till och med en omväg på femton minuter för att hitta en telefon!
Tyvärr har vi alla varit med om den här typen av missförstånd många gånger. Sådana saker kan faktiskt hända varenda dag, om än i mindre dramatiska versioner. Vi glömmer bort att vi tänker. Vi fyller huvudet med information som vi tolkar som verklighet, i stället för att komma ihåg att det bara är tankar. Det är i slutändan alltid vårt eget tänkande som gör oss upprörda. Om du i den ovanstående situationen hade insett att det bara var dina egna tankar som gjorde dig upprörd, inte två främlingars illvilja, så kunde du ha avfärdat tankarna och snabbt lagt händelsen bakom dig.
En viktig poäng som du bör ha i minnet är, att även om de båda männen i pickupen hade skrikit "rätt åt dig, din jävel", skulle det fortfarande ha varit dina egna tankar inför händelsen, inte händelsen i sig, som gav upphov till dina negativa känslor. Om du hade känt igen tankarna för vad de var, skulle du ändå ha kunnat släppa det som hänt och gå vidare med resten av dagen.
Berättelsen är hämtad ur boken "Varva ner, kom i takt med livet" skriven av Richard Carlson och Joseph Bailey.
Har du råkat ut för detta? Hur påverkade det dig?
